
03 apr Säsongskrönika 2019/2020
Vad minns ni bäst av säsongen 2019/2020? Läs Daniel Engström Stensons säsongskrönika.
”Jag gick runt och var förbannad hela tiden”
”VSK:arna tyckte den var i kaxigaste laget”
”Det är en match jag kommer minnas länge”
”Läkaren gick med på att operera mig utan narkos.”
Jag frågade Pontus Blomberg, Philip Lennartsson, Pontus Vilén och Patrik Johansson om hur de upplevde de minnesvärda ögonblicken från säsongen 2019/2020. Ni vet, som det fantastiska 6-5-målet mot Västerås och målet som tog oss till kvartsfinal. Men också om sånt ni kanske inte minns eller vetat om. Som när Pontus Blomberg gick runt och var förbannad hela tiden och det inte fanns någon narkosläkare på Ryhov.
Man vet när en säsong tar slut. Det är inte lika självklart när den börjar.
Kanske började säsongen 2019/2020 när vi sa tack för allt till Jesper Hvornum, Jonathan Svensson, Arvid Johannisson, Viktor Lindqvist, Philip Svensk, Daniel Johansson och Viktor Törner. Eller när vi välkomnade Pontus Blomberg hem, flyttade upp några juniorer och sa hej till Santtu Nurmi.
– Jag tyckte det var lite jobbigt med övergångarna om jag ska vara helt ärlig. Danne (Daniel Johansson) är en av mina bästa kompisar och jag har trivts att spela med honom. Det är en skön kille att ha i laget. Han kände att han behövde flytta och jag köper det. Men det var tråkigt, säger Pontus Vilén och tillägger:
– Men sen när laget samlades kändes det hur bra som helst. Alla hade ett mål och försäsongen fungerade väldigt bra. Det var häftigt att se hur starka de unga som kom upp var. Jag var inte i närheten av det i deras ålder. Det var häftigt att se och det sporrade alla.
FÖRSÄSONG MED MÅNGA TESTER
VBK:s trupp blev komplett strax innan midsommar då Patrik Johansson presenterades som sista nyförvärvet. Ungefär samtidigt summerade tränaren Patrik Johansson läget:
– Vi har bra konkurrens i laget. Många spelare kan spela på flera positioner. För några spelare väntar kanske nya roller. Vi får se vad jag kommer fram till.
Tydligast blev den nya rollbesättningen för Niklas Gälman som efter två år som högerhalv från och med träningsmatchen mot Motala (2-2) var mittfältare. Även om Gälman fick mycket beröm för sina insatser hackade spelet för de våra. Faktum är att förutom en inledande vinst mot Nässjö vann VBK inte en enda träningsmatch under försäsongen. Utöver den oavgjorda mot Motala spelade man även oavgjort mot Åby och mot Vänersborg.
Visst att försäsongen är till för att testa, både positioner och delar i spelet. Men att inte vinna tär. För Pontus Blomberg fanns också en frustration över sina egna insatser. Han hade kommit hem från Hammarby bland annat för att kunna träna och spela bandy inomhus igen. Han sökte bra förutsättningar att komma igen från det diskbråck som plågat honom under säsongen i Hammarby. Men på isen han var inte att känna igen, och han blev allt mer frustrerad.
– Jag gick runt och var förbannad hela tiden. Jag visste att jag hade så mycket mer i mig men jag fick inte ut det. Det var frustrerande, men att jag var så arg visade åtminstone att jag inte sket i det. Jag ville ju vara bra, säger Blomberg, som också var lite fundersam över var laget stod.
– Jag visste om att Elitserien skulle bli sjukt jämn. Vi svajade och man gick på helspänn. Vi förlorade ju med 10-1 mot Villa. Man kan fråga sig hur smart det var att möta dem i det läget. Vi var ett nykomponerat lag som varit på is en och en halv vecka, de var svenska mästare som varit på is en och en halv månad. Då skiljer det så mycket.
Även hos Patrik Johansson fanns vissa tvivel. Jämfört med när han var i VBK senast var anfallsspelet inte lika flödande.
– Det kändes som att vi trampade vatten i offensiven. Men vi hade också gjort om lite i träningsupplägget. Analysen från säsongen innan var att VBK varit bra på försäsongen men sedan tappat vartefter. Nu tränade vi hårdare under hösten och var inte i form när träningsmatcherna drog igång.
PREMIÄRFÖRLUST INGAV HOPP
Det var ett nederlagstippat VBK som åkte till Lidköping för att spela premiär. En stundtals hygglig insats i World Cup gjorde inga intryck på de som hade i uppgift att tippa Elitserien.
– Vi hann med att bli ganska nederlagstippade inför premiären mot Villa. Men jag var egentligen aldrig orolig, Försäsongen är ju till för att testa, inte bara positioner utan även saker som vi ville förbättra. Vi släppte ner axlarna och gjorde en rätt bra match, säger Philip Lennartsson, som ju faktiskt gav VBK ledningen med 1-0 i Lidköping. Men efter några enkla bolltapp och fyra insläppta hörnmål kunde Villa till slut vinna med 6-2. Men det var en match som gav råg i ryggen åt VBK-spelarna.
– Där någonstans föddes ett hopp i hela gruppen. Vi vann inte matchen, men vi pressade dem på ett sätt vi inte lyckats pressa något annat bra lag under försäsongen, säger Pontus Blomberg.
Omgång två kändes som en måstematch. I hemmapremiären väntade det IFK Motala som förra året slagit ut VBK i åttondelen. I en tillknäppt tillställning såg det länge ut som att Motala skulle gå segrande även ur denna kamp. VBK hade fortsatt svårt att få fart på offensiven. ”Vi fortsatte att trampa vatten” som Patrik Johansson uttrycker det.
Men en kvittering av Niklas Gälman och ett sent mål av Emil Fedorov gav 3-2 och två poäng. Två poäng blev det också på Bergshamra där AIK spelade sina hemmamatcher. Isac Karlsson gjorde Elitseriedebut och svarade för en assist till Patrik Johanssons 3-1 som visade sig avgörande. Ännu en 3-2-seger gav VBK arbetsro. Glädjen i omklädningsrummet var påtaglig efteråt. När en av matchens förgrundsfigurer Axel Ekholm intervjuades av VBK-TV smög två fnittriga VBK:are i märkliga huvudbonader bakom honom.
Men glädjen blandades med lättnad. Pontus Blomberg tittade på Niklas Gälman och de båda drog en lättnadens suck. Fyra poäng efter tre omgångar var en bra start och gjorde att spelarna bara såg möjligheter inför hemmamatchen mot Västerås.
VBK hade på genomgången inför matchen talat om att VSK klev högt när motståndarna hade avslag. VBK:s motmedel blev att själva gå direkt till attack genom Tobias Nyberg. Inspelet letade sig fram till Pontus Blomberg och VBK tog ledningen med 1-0 efter bara femton sekunder. VBK fortsatte att gå till attack – efter 35 minuter petade Eetu Peuhkuri in en retur fram till 4-0 för VBK. Nu trampade VBK inte vatten längre utan tog sig framåt i snabb fart.
– Vi mötte fjolårsfinalisten men spelade helt utan respekt. Vi bjöd upp, spelade frejdigt och många sa efteråt att det var en av de bästa matcherna de sett. Det var kul för laget att höra, säger Pontus Vilén som redan i första halvlek hade bjudit på bandygodis. Men bättre skulle det bli. Västerås hade hämtat upp underläget och med 25 minuter kvar var ställningen 5-5. Då bjöd Pontus Vilén på en kandidat inte bara till årets mål i Elitserien utan till det finaste målet som gjorts i Hydro Arena. En solokörning där hög fart och fantastisk klubbteknik avslutades med att Vilén rundade Henrik Kjellsson i VSK-målet och rullade bollen i tom bur. Det enda som kunde stoppa Vilén var planket bakom mål, där exalterade unga supportrar på nära håll fick beskåda en målgest av det coolare slaget.
– Det var ett fantastiskt mål att göra. Efter matchen förstod jag inte hur jag hade gjort. Jag var tvungen att kolla på målet på Bandyplay. Jag kände att jag hade högre fart än vad de hade. Sedan kom de stötande en och en, då känner jag mig bra. Sen den där målgesten, den bara kom. Det var mycket adrenalin. Vår målvaktstränare Oliver Drott tyckte den var cool, men när vi samlades med landslaget i Åby några veckor senare tyckte med VSK:arna med lite glimt att den var i kaxigaste laget.
Det var en period under november månad då Pontus Vilén framstod som närmast ostoppbar. Det belönades också med en plats i landslaget, ihop med Tobias Nyberg
– Det kändes väldigt bra under den perioden. Det är svårt att sätta fingret på, jag tror att alla funderar över vad det är som gör att man ibland har det där lilla extra och ibland är helt under isen. Mycket handlar om självförtroende, så enkelt är det. Och när jag är på min högsta nivå känner jag att jag ska vara med i landslaget. Jag vill vara med där, det är inget jag ska be om ursäkt för, säger Vilén.
Därefter följde ännu en uddamålsseger, 3-2 i Bollnäs efter att David Borvall i matchens sista sekund vikt ner ett benskydd och räddat ett straffslag från Christoffer Fagerström. VBK hade nu fyra raka uddamålssegrar och tillhörde toppskiktet i tabellen.
– Det var viktiga segrar som vi hade med oss hela säsongen. Några av matcherna kunder vi avgjort tidigare, men vi höll undan. Vi kämpade till oss marginalerna. Jag är jäkligt stolt över hur vi offrade oss. Vi prioriterade att freda vårt eget mål och tog viktiga segrar, säger Philip Lennartsson.
När Sirius kom på besök för ”Pontus-matchen” hade VBK faktiskt chans att gå upp i serieledning. Men den här gången var marginalerna på Sirius sida.
– Jag spelade inte den matchen, men jag hade en dålig känslan inför. Vi hade bränt mycket energi i matcherna innan. Dessutom har man alltid en motståndare. Sirius hade sett att vi var ganska bra och ville verkligen inte ha omställningar mot sig. De gjorde en taktiskt väldigt bra match. Efteråt sa vi att det kommer bli så här nu, när de andra förstår att vi är rätt bra, säger Patrik Johansson som under stora delar av hösten stod utanför laget.
– Det var en ny situation för mig. Jag har varit skadad tidigare, men då varit så skadad att jag verkligen inte kunnat spela. Nu kunde jag vara med, men jag var inte på topp. Det är inte alltid man inser det själv utan man tycker man kan trampa på. Men alla runtomkring ser att det inte är som vanligt. Så det var riktigt tungt under hösten och jag undrade om det verkligen skulle bli något av den här säsongen säger Putte.
DUBBLA DERBYVINSTER
För första gången sedan 2003 väntade det Smålandsderby i högsta serien.
Den 29 november möttes lagen i Vetlanda. Då vann VBK med 7-0 efter bland annat tre straffmål av Pontus Nordström. Namnen Blomberg beskriver sina känslor inför derbyt.
– Jag var skitladdad. Det är första gången jag verkligen kände att det var ett derby. Vi hade kryssat mot dem på försäsongen och de hade spänt bågen. Man hade fått höra att de räknade med att de skulle komma före oss i tabellen. Vi fick tändvätska av det. Jag kände att jag kunde åka hur mycket som helst. Det är skönt att ha den känslan.
I samband med matchen lanserades också boken Gulsvarta Hjärtan. I Gula huset samlades många av de som bidragit till att boken blev till och bland andra Kenth Hultqvist och Lars-Åke ”Timpa” Adolfsson berättade om några klassiska VBK-minnen. De pratade om hur stora skaror VBK:are promenerat gatorna fram i Linköping när laget var på väg till Allsvenskan för första gången och utanför Söderstadion när första guldet skulle bärgas.
När någon om 25 år skriver om 100-årsfirande VBK, kanske de kommer nämna hur Vetlandapubliken åter reste i stora skaror. Denna gång till Åby.
Så många var de, att avslagstiden fick skjutas fram. Det tog nämligen tid för de stora skarorna av VBK-supportrar att ta sig in i den nybyggda hallen. VBK vann med 3-1, men efteråt var det publiken som var den stora snackisen.
– Det var en aha-upplevelse. Det man hört om derbyn i Hälsingland och Västsverige, det fick vi uppleva nu. Det var helt fantastiskt att glida ut på isen och se 4-500 VBK-supportrar. Det var som att spela hemma, säger Pontus Blomberg.
– Det var otroligt att åka ut inför så mycket folk. Det kändes om att det var den största publikmatchen jag spelat med VBK. Dessutom var det ett riktigt derby. Det är en match jag kommer minnas länge, säger Patrik Johansson som inte gjorde något mål men som var mer delaktig än han varit tidigare under säsongen.
– Det var första matchen jag kände att jag kunde gå för fullt. Det sa också medspelare och ledare efter matchen. Det kändes väldigt skönt.
VIKTIGA SEGRAR OCH STOCKHOLMSVECKA
Precis som VBK under seriens inledning klarat att rada upp viktiga segrar gjorde man det under inledningen av 2020. Efter en bekväm seger på Sjöaremossen mot Frillesås väntade Broberg hemma. Under säsongen hade laget delat på säsongen i olika delar. Nu var de på väg i en avgörande del och laget samlade ihop sig.
– Vi hade ett bra snack inför matchen mot Broberg. Alla fick sitta ner och säga sitt och vi kom överens om att vårt slutspel började då. Vi gjorde en ny kraftsamling och spelade med energin vi började serien med. Hela gruppen insåg allvaret och vi förstod att vi stod inför ett vägval, om vi skulle spela slutspel eller kval. För så jämnt var det.
Snacket hade effekt. I en jämn match var Axel Ekholm och Patrik Johansson avgörande när VBK vann med 4-3 mot Broberg. Därefter var det dags för Stockholmsvecka då AIK och Hammarby skulle komma på besök. Matcherna annonserade genom den film som gjorde att Philip Lindqvist och Philip Lennartsson slog i genom som skådespelare. Filmen där Lindqvist spred pengar och Lennartsson åt potatis sågs via spridning på sociala medier och TV4-sporten av ungefär 400 000 personer. När matcherna sedan drog igång såg återigen Axel Ekholm ut att flyga fram över isen. Tre mål och en fixad straff blev det i matchen mot AIK som slutade med seger 7-6. Efter matchen klev Santtu Nurmi – finländaren som för var match imponerade allt mer som libero – in i Gula Huset och fick lyssna till en specialskriven version av Gulsvarta BK där BK var utbytt mot Santtu.
När VBK en vecka senare mötte Hammarby hemma svarade VBK åter igen för en magnifik första timme. När Patrik Johansson gjorde 6-1, Hammarby begärde timeout och Kullen Fans sjöng om att Hammarby skulle åka ur var det nog många på läktaren som undrade om det inte var för bra för att vara sant. Och som så många gånger förr mot Hammarby visade det sig vara så. Med en väsentlig skillnad. Trots en missad straff och fyra snabba Hammarbymål höll VBK undan.
– Det var nog mer oroligt på läktaren än på isen. För några år sedan tappade vi matcher, men den här säsongen höll vi undan. Vi hade med oss uddamålsvinsterna från början av säsongen, säger Patrik Johansson som avgjorde matchen med att göra 7-5 och 8-5 i matchens slutminuter.
– För mig är det speciellt att slå Hammarby. Det har varit många heta matcher mot dem. Jag är väldigt glad att vi gjorde det och det betydde mycket för publiken att vi satte dem på plats, säger Philip Lennartsson.
EFTER LANDSLAGSUPPEHÅLL KOM MOTGÅNGAR
Efter ett landslagsuppehåll väntade sex tuffa avslutande matcher. Det blev en period då lyckan delvis vände för VBK. I matcherna mot Vänersborg saknades lite energi och flyt mot ett lag som var i desperat behov av poängen.
– Jag tycker vi gjorde bra prestationer men vi fick inte med oss resultaten. Framför allt borde vi tagit fler poäng mot Vänersborg. Där tappade vi chansen att ta en sjätteplats. När vi mötte Västerås var de väldigt bra. Där kändes det som att även om vi hade varit bra, hade det varit svårt att ta poäng, summerar Patrik Johansson.
Inte heller mot hemma mot Villa Lidköping var VBK särskilt nära att ta poäng. Matchen i sig kommer nog inte många minnas. Men matchen gav tillfälle att minnas några av de finaste stunderna i VBK:s 75-åriga historia – de tre SM-gulden. På isen stod de flesta guldmedaljörerna uppradade och såg de tre flaggorna med årtalen 1986, 1991 och 1992 gulden hissas. På läktaren syntes banderollen ”Hellre ett guld här än fem någon annanstans”. I Gula huset berättades anekdoter och sanningar till sent.
En förklaring till att resultaten uteblev kan också ha varit skadorna. Fram till matchen mot Bollnäs hade laget – förutom Patrik Johansson – varit i stort sett helt förskonade från skador. Men nu drabbades VBK i allmänhet och Philip Lennartsson i synnerhet. Niklas Gälman och Lennartsson klev av i halvlek vid 2-3-förlusten mot Bollnäs.
– Jag fastnade med skridskon i isen mot Bollnäs. Det är sådant som händer men det var egentligen ingen fara. Vi hade inte jättemycket att spela för, så jag tog gott om tid på mig att bli frisk och komma i form, säger Lennartsson som var tillbaka i laget och i bra form till seriens näst sista match. Tidigt i matchen var oturen framme för Lennartsson. Ett skott träffade ansiktet.
– Jag skulle täcka skott och gick ner lågt som vår målvakt vill. Jag tappade skäret lite och hann inte upp med handen som skydd. Jag insåg i samma sekund som det hände att något var väldigt galet. Man känner när en kroppsdel förflyttar sig.
Lennartsson fick avbryta matchen och åka till Skaraborgs sjukhus där läkaren konstaterade två frakturer på käken. Domen: tre månaders frånvaro. Lennartsson bad om smärtstillande och att få åka med lagbussen hem. Dagen efter träffade han en idrottsintresserad läkare i Jönköping som gav hopp om snar återkomst. En snabb operation och det skulle finnas en chans att komma tillbaka till slutspelet. Problemet? Det saknades just då en narkosläkare på Ryhov.
– Man är ju lite dum. Jag stod på mig och ville göra operationen direkt för att ha en chans. Läkaren gick med på att operera mig utan narkos. Det var andra gången på 30 år han hade gjort en sådan operation på en vaken patient.
Men en vecka efter operationen insåg Lennartsson att säsongen var över. Då hade det bildats en inflammation runt den plåt som opererats in i käken. Det blev till att från sidan följa lagets åttondelsfinal mot Motala.
– Jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag inte fick vara med i slutspelet. Det hade varit ett tydligt mål för mig att vara bäst när det gäller. Jag ville så gärna ha revansch efter förra årets förlust mot Motala.
PUTTE TOG VBK VIDARE MOT MOTALA
När det blev dags för slutspel var det revanschmöte mot Motala. Förra året hade östgötarna snöpligt avslutat VBK:s säsong. Att det skulle blir likadant i år var uteslutet. För spelarna som var med förra året, som Pontus Vilén, var ytterligare en förlust något de verkligen ville undvika.
– När vi gick laget runt inför matchen och alla fick berättade vad de skulle bidra med, sa jag att jag skulle bidra med allt jag kunde, för jag vägrar att må så dåligt en gång till som jag gjorde efter åttondelen förra året.
För Pontus Blomberg och Patrik Johansson som inte var med förra året var det en annan känsla. De tyckte båda att Motala är ett lag VBK ska slå.
– Jag hade en rätt skön känsla. Jag tänkte typ, att förra året åkte vi ut mot Motala, nu är jag hemma och då ska vi fan gå längre. Jag kände av en press att vi skulle vinna. Men det var en triggande press, ingen ångest, säger Blomberg.
Hemmamatchen följde ett mönster från flera tidigare hemmamatcher. Ett frejdigt offensivt VBK gick fram till en klar ledning i första halvlek. Efter bland annat två hörnmål av Pontus Blomberg. Men liksom i en del andra matcher släpptes motståndarna in i matchen. Efter två snabba reduceringar av Motala tog VBK åter tag i matchen och när Pontus Vilén gjorde 5-2 för VBK såg det bra ut. När Pontus Nordström fick chansen att från straffpunkten göra 6-2 med några minuter kvar kunde matchen ha avgjorts. Men Motalas reservmålvakt Hugo Lindqvist räddade och i anfallet efter reducerade Motala till 3-5 och nu var det helt öppet inför returen i Motala.
– Vi kände att vi var bättre. Men att åka till Motala är inte enkelt, de förlorar inte många matcher där. Man vet också att det kommer vara dålig is. Så det kändes verkligen inte som att vi ledde, det kändes som att det var 0-0, säger Pontus Vilén.
VBK fick en mardrömsöppning. Det hade inte ens gått två minuter när Jonas Enander gjorde 1-0 för hemmalaget. På den svårspelade isen hade VBK svårt att skapa några klara chanser och strax innan halvtidsvilan gjorde Motala 2-0. Ett resultat som skulle ta Motala till kvartsfinal.
– Det var tufft. Jag vet ju själv från tiden i Kungälv att lag som tränar mycket på dålig is är bra på dålig is, så är det bara.
Ett hopp tändes när Pontus Vilén reducerade med långskott. Men strax därefter gjorde Erik Litzén 3-1. Patrik Johansson åkte bakom honom och såg direkt att den där kommer sitta i krysset.
– När det är sådana förhållanden känns varje insläppt mål lite tyngre, för man vet att det krävs mycket för att göra ett mål. Men så kom den där nästan osannolika sekvensen, där bollen inte studsade en enda gång på ett helt anfall, säger Patrik Johansson och menar det anfall som tog VBK till åttondelsfinal.
För av alla mål Patrik Johanson gjort för VBK så är frågan om något varit viktigare än det han gjorde efter 76 minuter och 15 sekunder, den 20 februari 2020 på det som en gång hette Motala Isstadion.
– Det känns jätteviktigt att vi vann åttondelsfinalen. Det skapar en positiv känsla efter säsongen. Det påverkar välmåendet hela våren och sommaren. Det påverkar hur många runtomkring ser på VBK och vilka som vill komma hit och spela. Ser man på Sirius som gjorde en bra säsong men som slutade med ett kval är det betydligt tuffare, säger Putte.
Det är lite oklart när en säsong börjar. Men man vet när den tar slut. För VBK:s del tog den slut 26 februari, i Edsbyn. 14-3 lyste på resultattavlan och Pontus Vilén tyckte det var skönt att matchen var slut.
– Det är jävligt jobbigt att vara där ute på isen i ett sånt läge. Samtidigt som man vill rädda upp det, så vill man försvinna till en annan planet. Vi visste ju i halvtid (8-1) att det här vänder vi inte mot Edsbyn. Till slut får man ändå tänka att så jävla dåliga är vi inte och tänka på märket på bröstet. I VBK lägger man sig inte och dör. Men det var tungt.
Kombinationen av ytterligare skador, ett hårt matchprogram, långa resor och inte minst ett väldigt bra Edsbyn gjorde att VBK bara i två av sex halvlekar klarade stå emot blivande svenska mästarna Edsbyn.
När jag ber spelarna betygsätta säsongen hamnar vi på G+, 5/10 och 3/5. Det är uppenbart att det här är ett gäng spelare som vill mer än att åka ut i tre raka i en kvartsfinal.
Vet ni förresten vad Philip Lennartsson tänkte efter förlusten i premiären mot Villa? Att det hade varit rätt skönt att ha Jocke Andersson i laget. Då hade vi nog vunnit idag, tänkte han.
**********************
Vill ni läsa fler såna här texter? Till exempel om kvartsfinalen mot Villa 2016 som lockade 2013 personer till Sapa Arena? Fortsätt bidra till publikrekordet!
Betala 50 kr per biljett du vill köpa genom att swisha till 123-099 44 00. Om du inte har swish kan du även betala till vårt bankgironummer 268-2102 och märk din betalning med namn och publikrekord. Det går även bra att lämna ett kontant bidrag på vårt kansli.