26 apr Vi minns ett publikrekord och säsongen 15/16

Vetlanda BK mötte Villa Lidköping i den andra kvartsfinalen. Villa hade med sig en stor bortaklack (den blev mindre efterhand, några av dem klättrade nämligen via byggställningen upp på taket på hockeyhallen). Det var något på gång. Det låg något i luften.

De gulklädda spelarna drogs kanske med av stämningen. De trodde faktiskt att de skulle ha en chans. Första matchen hade Villa förvisso vunnit enkelt, men nu var det ny match. Nu skulle VBK ta kommandot. Så de klev högt direkt. Men Villa var förberedda på just detta. Villa började med boll, slog hem bollen till en försvarare som inte ville hamna i trångmål, utan slog en lyra som såg ut att gå ut över sargen. Men den höll sig kvar på plan. David Karlsson fångade in bollen, spelade in den till en fri Daniel Andersson. Det hade gått 20 sekunder och luften gick snabbt ur VBK och publiken. En gnista tändes när Philip Lennartsson frustrationskrigade in ett hörnmål som gav 1-3, men Lars Fall hällde på två hinkar kallt vatten i form av 4-1 och 5-1 strax innan halvtid. När domaren blåste för full tid stod 2-8 på resultattavlan.

Villa var för bra och hade åtminstone sådan respekt för VBK att de hade bemödat sig ta reda på hur störa VBK. VBK var inte tillräckligt bra och blev synade. Villa gav VBK inga möjligheter till snabba omställningar och då var arsenalen tom. Villa och dess supportrar gnällde om att VBK spelade fult, men det var var vår spelare som fick handen avslagen. Det finns kanske inte så mycket mer att säga om den matchen.

Roligare är nog att minnas tillbaka och försöka förstå hur det kom sig att det var just denna match som lockade över 2000 förväntansfulla personer.

Stor spelaromsättning, ung trupp och nya tränare

Vi flyttar oss tillbaka ett år i tiden. Våren 2015 hade VBK slutat nia och missat slutspel. Tommy Österberg hade avgått under säsongen. Christian Mickelsson köpte sig ut från sitt kontrakt och flyttade till Bollnäs. Tomi Hauska och Jesper Hvornum flyttade till Finland respektive Ryssland. Vi tackade av Jonas ”Skorven” Persson och Anatoly Suzdalev. Med Mickelsson, Hvornum, Hauska, Persson och Suzdalev försvann 168 år, dryga 50 landskamper, tre SM-guld och massor med erfarenhet.

Men vi lånade in en ung vänsterhalv som inte riktigt platsade i Villa Lidköping och som lystrade till namnet Tobias Nyberg. Vi hämtade tillbaka Patrik Johansson från Sirius, och framåt sommaren anslöt även Mikael Nilsson från Sandviken. Nilsson hade råkat ut för en allvarlig skada i Sandviken och missat mer eller mindre en hel säsong men kom att bli viktig i Vetlanda.
– Jag är väldigt glad att Vetlanda trodde på mig och gav mig chansen att spela Elitserien igen. Jag kom till ett Vetlanda som var väldigt ungt, som anfördes av Johan Löfstedt men som också hade ledare i Joakim Andersson, Pontus Blomberg, Philip Lennartsson. Det fanns mycket talang, men trots att laget var så ungt fanns det väldigt mycket bandykunnande i laget, säger Mikael Nilsson idag.

När Nilsson anslöt blev han lagets äldste spelare, och var tillsammans med Andreas Lysell den ende spelare som fyllt 30. Snittåldern var 22,7 år. Den svaga fjolårssäsongen, spelartappen och det unga laget gjorde att VBK var nederlagstippat inför säsongen. I supporterleden fanns nog också en viss oro – Joakim Andersson, Johan Löfstedt, Daniel Johansson och Philip Lennartsson var exempel på spelare med utgående kontrakt och det kändes oerhört viktigt med en bra säsong.

Tränare för laget var Jonas Claesson och Sergej In-Fa-Lin. Claesson återkom därmed som tränare till klubben han en gång tidigare tränat och där han är tidernas bäste målskytt. Och Claesson medgav i efterhand att det han kände viss osäkerhet inför säsongen. Såhär sa han efter säsongen i en intervju med VBK-redaktionen på Svenska Fans (läs här):
– När vi satt och tittade på spelartruppen och dess ålder under våren och klurade, då måste jag erkänna att jag ibland tänkte att ”hur fan ska det här gå”. Men det här är en grupp med många unga spelare som verkligen vill satsa och jag minns att Sigge någon gång på försommaren sa att vi hade något på gång. Och när vi sedan träffades efter sommarsemestern, då kändes det riktigt bra. 

Efter en stenhård vårsäsong och sommarsemestern träffades laget på en ö utanför Västervik. Spelarna förväntade sig ett vanligt försäsongsläger där träning kombineras med trevligt samkväm. Men det här var annorlunda. Spelarna förbjöds att ta med godis, chips, öl. Ett hårt slag för en sådan som Martin Landström, som enligt egen utsago då fick hälften av sitt kaloriintag från socker. På boendet fanns varken el eller rinnande vatten. Lägrets hårdträning innefattade bland annat en hinderbana efter vilken några spydde. Inför en fotbollsmatch över 90 minuter sprang spelarna 8 kilometer till fotbollsplanen. När matchen var slut sprang de tillbaka till lägerbasen.

Vid ett målsättningsmöte gjorde tränarparet klart att det inte vid något tillfälle fanns skäl att vara nöjd. Om målet är att gå till slutspel, är man klar när kvartsfinalen börjar då? Såklart inte. Aldrig nöjda, det skulle bli ett mantra för säsongen.

– Jonas och Sigge var väldigt noga med detaljer, med kost, sömn, träning. Jag tror att många av oss som var yngre då har mycket nytta av det vi lärde oss. Det gäller även hur vi skulle spela, hur man skulle utnyttja sina styrkor. Jag var kanske inte fullt ut mottaglig då, men har tagit med mycket av det han lärde mig och jag har Jonas att tacka för väldigt mycket, säger Martin Landström idag.

Sex raka hemmavinster

Inför säsongen var laget noga med att sänka förväntningarna. I många intervjuer påtalade spelare och ledare att VBK under senaste säsongerna tagit runt 20 poäng i snitt och att laget var flera år yngre än motståndarna. När serien sedan satte igång hemma mot Broberg mönstrade VBK ett lag där nio av sexton spelare var 22 år eller yngre. Sebastian Ytterell (18) och Filip Bringe (19) fick båda chansen från start. Bringe gjorde dessutom mål när VBK vann med 4-3 efter att Patrik Johansson avgjort med en hörnvariant.

Även andra matchen vann VBK med uddamålet, efter ett sent avgörande av Pontus Vilén mot Bollnäs. VBK vann sina sex första hemmamatcher. Inte förrän den 1 december förlorade man hemma i Sapa Arena, då var det Villa som vann. Johan Esplund jonglerade in ett av målen, om ni minns.

Om hemmaspelet var bra, var bortaspelet sämre. Vetlanda åkte tomhänta hem från Vänersborg, Sandviken, Stockholm, Kungälv innan man till slut vann i Uppsala.

Även på annandagen slog man Sirius, genom att vinna med 8-7 i en svängig historia. Sedan åkte man till Kalix och vann. Pontus Blomberg kolliderade olyckligt med en Kalixspelare och fick åka ambulans till sjukhus. Men det var ingen fara och han kunde snart möta upp sina lagkamrater i hotellobbyn. Där firade spelarna både segern och att Pontus Vilén fyllt 20. Alla åt kyckling, några drack en öl. Martin Landström åt lösgodis och spekulerade kring om sista matchen, den mot Broberg, kunde bli avgörande i kampen om slutspelsplats.

Nu väntade tuffa matcher. Därför kändes hemmaförlusten mot Kungälv så alldeles väldigt onödig. VBK ledde med 5-2. Men bland annat genom två mål av Axel Ekholm hämtade Kungälv in till 5-5. Trots det hade VBK ledningen med 6-5 när klockan slog 90. Likväl var det bortalaget som tog båda poängen när de på övertid vände till 7-6. Till råga på allt avslutades matchen med Johan Löfstedt slog en straff i stolpen.

Vändningen i Lidköping

Med detta i bagaget åkte VBK till Lidköping. Där tog hemmalaget ledningen med 3-0.

I början av andra halvlek tilldömdes VBK en straff. Med straffmissen mot Kungälv i minnet beslöt sig Johan Löfstedt och Joakim Andersson att göra en petstraff. Det blev starten för en historisk vändning. VBK vann andra halvlek med 6-1 och matchen med 6-4 efter bland annat ytterligare två straffmål av Joakim Andersson.

Av bara farten slog VBK sedan Hammarby. Joakim Andersson klev fram som säker straffskytt och gjorde 5-4 i slutminuten. Den första historiska hemmasegern mot Hammarby gav upphov till vild glädje.

Säsongen fortsatte sedan upp och ner. Det var rätt mycket ner efter att VBK varit på en parkeringsplats i Tillberga som kallas för Hubbovallen och förlorat med 5-2. Ismaskinen hade frusit sönder och vi som var där såg hur dålig isen var där. Johan Löfstedt beskrev den i boken Gulsvarta Hjärtan som ”den absolut sämsta is” han ”någonsin spelat på”. Men i spelarbussen hem släppte laget matchen och fann styrka. Så mycket styrka att man åkte hem och slog Sandviken. Det kändes just då inte ens särskilt konstigt. Däremot var det kanske lite märkligt, att VBK de senaste fem matcherna slagit Villa, Hammarby och Sandviken, men förlorat mot Kungälv och Tillberga.

Femteplats räckte inte för att undvika Villa

Laget säkrade slutspelsplatsen hemma mot Vänersborg, i en match där Patrik Johansson gjorde hattrick redan i första halvlek och där VBK till slut vann med 9-4. Nu blåste det varma vindar. Dagen därpå skrev Johan Löfstedt och Joakim Andersson på nya kontrakt. Laget åkte på turné till Hälsingland men kvar hemma i Vetlanda satt Pontus Blomberg och Martin Landström som båda dragit på sig lunginflammation. Därtill hade Philip Svensk fått något i ögat och inte heller han var med när VBK efter en förlust på mot Bollnäs såg till att besegra Broberg. Matchen blev inte alls som det diskuterats i hotellobbyn i Kalix en kamp om sista slutspelsplatsen. Istället innebar segern att VBK klev förbi Hammarby och slutade femma i tabellen. Men trots femteplaceringen blev man vald av andraplacerade Villa. Det kom inte som någon överraskning för spelare och ledare. Det var en kvartsfinal mot Villa man hade förberett sig för. Men man var inte helt förberedda på hur bra Villa skulle vara.

I första matchen i Lidköping hade Daniel Johansson ett friläge efter bara någon minut. Men efter 16:57 stod det 4-0 till Villa. Till slut blev det 7-2.

Andra matchen slutade som nämnts tidigare 8-2. Det var en fest där stämningen sjönk snabbt. Några gick säkert hem innan det var slut. Lämnade matchen i förtid gjorde även Joakim Andersson och Mikael Nilsson. Nilsson hade efter en överansträngning drabbats av en inflammation i knät som gjorde att han behövde bryta i mitten av andra halvlek. Det behövde även Joakim Andersson, efter att Villa-försvararen Martin Johanssons klubba slagit sönder Jockes hand.

– Jag har varit på honom en del om det, säger Jocke som ju haft Johansson som lagkamrat de två senaste säsongerna.

Ut i tre raka

Med Nilsson och Andersson på läktaren i match tre var det inget som talade för VBK. Men faktum är att det var i den tredje matchen, när laget var helt uträknat som VBK hängde med bäst. I paus var Villas ledning bara 3-2. Men i andra halvlek drog Villa ifrån och vann med 9-4. Noteras kan att målet i denna match, där Joakim Andersson saknades, gjordes av Daniel Johansson (20), Pontus Vilén (20) och Martin Landström (18). Till protokollet för vi också att Viktor Törner svarade för en assist.

Martin Landström minns att även om laget hade det svårt mot ett bra Villa var det matcher där han för första gången kände att han på riktigt kunde hävda sig på seniornivå. Joakim Andersson minns en besvikelse över att han inte lyckades med någonting.
– Vi hade svårt att skapa någonting alls. Det var tydligt att Villa höjde sig en nivå när det blev slutspel. Vi hade ju vunnit en del matcher mot bra lag och hade en känsla av att vi skulle kunna rubba dem. Men vi räckte inte till, säger Jocke när han minns tillbaka på kvartsfinalserien

När säsongen summerades så var det med tre kvartsfinalförluster. Och ingen var nöjd. Men ett publikrekord och många härliga minnen, det fick vi med oss från säsongen 2015/2016.
– När jag tänker tillbaka på de två åren i Vetlanda är det många fina minnen. Jag trivdes väldigt bra och har bara gott att säga om folk staden, om Kullen Fans, om alla runt laget, hälsar Mikael Nilsson.