07 jan Grattis Lars Forssell 90 år

VBK har hunnit fylla 76 år. Det finns många personer som bidragit till att VBK bildades, utvecklades och blev en av Sveriges främsta på såväl senior- som ungdomsnivå. Det är onödigt att ranka dessa personer. Men hade man gjort en ranking – då hade Lars Forssell hamnat högt. När han tog över som ordförande var Vetlanda BK ett divison 2-lag utan konstfrusen banan. Elva år senare var Vetlanda BK svenska mästare. Då satt Lars Forssell på Söderstadion med glädjetårar rinnande längs kinderna.

Idag fyller han 90 år. Vetlanda BK vill å det varmaste gratulera honom på 90-årsdagen. Vi är dig evigt tacksamma.

Nedan följer ett utdrag ur jubileumsboken Gulsvarta Hjärtan där Lars intervjuades.

---

När vi inledde arbetet med Gulsvarta Hjärtan fick vi en del tips och goda råd. Det bästa? ”Ni kan inte göra den här boken utan att prata med Lars Forssell”.

Så Daniel ringde till Lars. Blev bjuden till Båstad där han satt i Lars trädgård, åt kaka och drack kaffe och fick berättat om den resa VBK gjorde under Lars ordförandetid. Så många fantastiska historier. I alla historier var det två saker som lyste igenom – glöden att lyckas med något och omsorgen om människor.

När Daniel åkte från Båstad var det uppenbart varför det inte gått att skriva en bok om VBK utan att prata med Lars – därför att utan Lars hade VBK förmodligen aldrig blivit svenska mästare.

/Daniel och Kristian

Utdrag ur Gulsvarta Hjärtan

Lars Forssell växte upp i Västanfors i Fagersta kommun där han odlade ett stort bandyintresse. Den civila karriären tog honom så småningom till Sapa och Vetlanda. När han tillträdde som ordförande 1975 var Vetlanda BK ett lag i division 2 utan konstfruset. Elva år senare var VBK svenska mästare.

Jag blev ordförande efter moget övervägande. Åtar man sig något sådant innebär det att man måste jobba. Man kan inte bara sitta på rumpan och ordna styrelsemöten, då händer ju inget. Det första vi behövde göra var att få konstfruset, för landbandybanan var inte spelbar. Vid den tiden gick glasmästare Bernt Gustafsson och samlade pengar i en kruka. Han fick enkronor och femtioöringar, en och annan femma. Men det förslog inte riktigt.

Det första jag gjorde var att gå och prata med dem som bestämde på kommunen. Kommunchefen Bengt Isaksson och kommunalrådet Lars Elmeke blev mina verkligt goda vänner. Efter att jag ”predikat” för dem drev de igenom att om vi samlade in 300 000 kronor skulle kommunen stå för resten. Den beräknade kostnaden var 800 000 kronor. Raskt stack jag iväg och pratade med Berth Järnland som var chef på Myresjöhus. En fantastisk människa som var mycket intresserad av bandy. Tillsammans startade vi en ekonomisk förening med kommunens alla bandyföreningar och några näringslivstoppar som faktiskt kunde lova något. Varje onsdagseftermiddag hade vi möten på mitt kontor och på mindre än tre månader var vi uppe i 400 000 kronor. Det var många som bidrog. Exempelvis hade vi med en jägmästare som pratade med bönderna runtomkring. De skänkte träd som Myresjöhus sedan köpte och pengarna gick till oss.

Men jag var nästan för ivrig. Det ringde en man från Edsbyn och berättade att de hade köpt en konstfrusen anläggning från Danmark men sedan ändrat sig. Den kunde vi fått köpa och lagt på gamla landbandybanan. Men då blev det ett himla liv på kommunen som hade börjat förbereda Tjustkulle. Det var ju väldigt förståndigt och jag fick ge mig. Det var tur.

När det var klart att vi skulle få Tjustkulle tänkte jag att vi måste ha ett bra lag också. Då tänkte jag på hemvändare först och främst och i Örebro hade vi Johnny Petersson som utbildat sig till idrottslärare på GIH. Jag frågade skolchefen Bertil Nilsson, som kom att bli en annan betydelsefull kontakt, om de behövde en gymnastiklärare. Det behövde de, så då flyttade Johnny hem. Min fru Barbro och jag lånade en lastbil av Sapa och körde hans grejer till Vetlanda. Han hade otroligt många saker och det var med nöd och näppe vi fick plats med dem. Men vi kom hem och det kostade inte Vetlanda BK en krona.

När vi väl hade Tjustkulle tänkte jag att vi skulle utnyttja det. Så då startade vi Sapa Cup. Då säger man att det var väl ingen konst för mig som jobbade på Sapa. Men det var inte så bara. Jag var tvungen att få med ledningen.

Och hur gjorde du det?

Jämfört med mina tidigare arbetsplatser var det snabba beslut. På Jernverket i Avesta behövde man fråga Stockholm om att få köpa en skrivare. På Sapa fick jag köpa en lastbil om jag ansåg att det behövdes. Jag frågade Nils Bouveng om Sapa Cup och han tände på idén. Han sa att vi skulle sätta Vetlanda på kartan. Sedan fanns det en bandyälskare i marknadschefen Ove Wengler. Han tände också på den idén. Vi inspirerades av World Cup i Ljusdal, så vi ordnade marknad och fick ner Snoddas för att sjunga. Men det blev ett hemskt oväder där regnet föll och träd blåste omkull. Så Snoddas fick stå där ensam i regnet och sjunga Flottarkärlek. Han tyckte synd om oss och tog inget arvode. Sapa Cup blev ändå viktigt för oss. Vi skapade många kontakter eftersom vi bjöd in lag från Ryssland och Finland. Det var ju så jag träffade Leo Segerman och Timo Serenius några år senare.

Ulf Sainio var den förste finske spelaren du värvade till Vetlanda. Hur gick det till?

Det var när finska landslaget var på besök i Vetlanda och jag hade ordnat ett studiebesök på Sapa. Jag pratade på men de flesta förstod ju ingen svenska. Men en av dem lyssnade på vad jag sa och var väldigt trevlig. Det var Ulf, som var deras lagkapten. Jag började prata med honom och sa åt honom att han kunde komma hit och spela. Han var från Borgå och pratade svenska. Jag tänkte att det här är ju perfekt. Sapa hade ett kontor i Finland och vi hade ingen hos oss som pratade finska. Jag gick till exportchefen och sa att jag har en kille som pratar både svenska och finska. Han var motsträvig först, men när exportchefen väl träffat honom fick Ulf en traineetjänst och sedan ansvar för den finska marknaden. Och med hjälp av Myresjöhus fick vi en bostad.

Timo Serenius och Leo Segerman då?

Det var som sagt vid Sapa Cup. Veiterä var med och inkvarterades på Hotell Intim som låg vid Ritz konditori. Jag och Christer Friberg – en mycket härlig kompis med stort VBK-hjärta som hade fullständig oordning på pengar och var kassör – tänkte att vi måste gå och hälsa på dem. Vi stövlade in där men de pratade bara finska. Då kom två killar som pratade svenska, det var Timo och Leo. Dem måste vi ha hit tänkte vi.

Det krävdes lång övertalning, men de gick med på att hälsa på i Vetlanda. Barbro tog hand om fruarna och vi visade dem runt. Myresjöhus hjälpte till med rabatt på två hus. Dessutom hjälpte Vetlanda Tennisklubb till med 20 000 eftersom Timo var en av Finlands bästa tennisspelare. Leo jobbade på Volvo i Villmanstrand och jag lyckades få Volvohandlaren i Vetlanda, Gert Nyström, att anställa honom.

Till slut ringde Timo och sa ”Vi kommer”. När vi skulle till Villmanstrand och skriva på papper var det flygstrejk i Sverige. Jag nämnde det för Nils Bouveng, som sa att Holmström i Lammhult flyger ju. Då ordnade Sapa så att vi kunde flyga till Finland och få papperna påskrivna. Leo tog emot oss på flygfältet. Han hade ordnat med allt på en liten restaurang nere vid sjön Saimen. Vi skrev på och så kom pressen klockan 12. Därefter skulle vi äta lunch. Då blev vi serverade av en tjock farbror som var engagerad i Veiterä. Han var ju inte glad att vi kommit dit och snott deras bästa spelare, så vi fick betala dyrt för maten!

Du fick även Curt Einarsson att flytta till Vetlanda. Hur gick det till?

Även honom träffade jag på Sapa Cup. Jag kände inte honom men visste vem han var. Han hade ju fått ihop Boltic bra så jag tänkte att här har vi ju chansen. Då fick jag höra att Myresjöfönster sökte en försäljningschef, så jag gick dit och hörde mig för. Javisst sa de, det ska vi titta på. Jag ringde Curt, som var tveksam men han kom och pratade med Myresjöhus. Han tyckte inte att det passade honom, så han tackade nej. Men kort därefter blev det en lucka på Sapa, som informationschef. De hade egentligen några namn att välja på men jag gick till Nils Bouveng och sa att Curt borde ni ta, han är fantastisk. Då kom några från avdelningen där och sa ”Du, du ska bara veta, vi ska inte ha någon jävla bandyspelare här”. Men Nils hade ju lovat att Curt skulle få komma ner. Så jag ringde Curt, och vi bestämde ett datum. Jag följde med honom till Nils, de gick ner i källaren och rätt som det var kom Nils upp ur källaren. ”Honom ska vi ha”, sa Nils.

Hur mycket bandy hade du och Curt pratat när han anställdes?

Han kände till vårt spel och att vi var på rätt väg. Men det blev inte mycket bandy innan han tackat ja till jobbet på Sapa. Men då satte det igång. Någon månad senare ringde han, ”Kan vi träffas i närheten av Skövde?”. Vi sågs på något motell och där satte han igång och frågade ut mig om hur vi jobbade, värvade och spelade. Han var helt otrolig till att analysera. Visst kan han vara lite jobbig ibland, det är det många som tycker, men bandy det kan han. Det är den bästa värvningen jag gjort. När han kom blev det nya rutiner, tränare och spelsystem. Tillsammans med Curt bildade tränare Hans Ekman och allt-i-allo Ulf Bernström en oslagbar trojka. Den näst bästa värvningen jag gjort var Stefan Karlsson.

Att jag värvade Karlsson var ett lyckoskott. Det var i samband med att jag pratade med Kenth Hultqvist om att komma hem. Då sa Kenth att ska du inte ringa Stefan också. Det gjorde jag, och jag kunde erbjuda ett traineejobb på Sapa. Jag stod i köket när han ringde och sa att han kom. Jag höll på att svimma. Men jag sa ingenting om det till Curt förrän samma dag som Stefan kom ner och presenterade sig. På lunchen sa jag ”Du, Stefan Karlsson är klar”. Han trodde mig inte och var helt chockad. När Stefan sedan gick in i omklädningsrummet blev det helt tyst. Det var ingen som vågade säga något. Han hade respekt med sig.

Vad är det viktigaste när man värvar?

Framför allt måste man träffa spelaren. Det håller inte att bara sitta och ringa. Som med en av mina favoriter, Stefan ”Malung” Johansson. Curt visste om honom och att han var bra i ishockey också. Då planerade vi en resa till vår lilla fabrik i Torsby som jag också hade ansvar för. Där fanns en flygplats så vi flög dit, lånade en bil och åkte upp till Malung. Där höll mamman på att ordna lunch och sedan kom Stefan hem från sitt sommarjobb för att äta. Vi pratade med föräldrarna, Curt lovade att han skulle få bo hemma hos honom medan Stefan gick klart skolan. Stefan satt tyst hela tiden och gick och jobbade igen. Sedan när han kom hem sa han ”Jag ska flytta till Vetlanda”.

Men du måste missat några spelare som valt andra klubbar?

Jo, det är klart. Hasse Johansson ringde en dag och sa att han bestämt sig för att flytta ner. Vid sitt besök här nere hade han fått ett fint erbjudande om jobb på Begus Hus. Bra sa jag, då ses vi i Lindesberg om två dagar. Sedan ringde han dagen efter och då hade han bestämt sig för Västerås. Så allt går inte.

Allt ditt arbete ledde till ett SM-guld 1986, elva år efter att du tagit över en division 2-klubb utan konstfrusen bana. Vad kände du då?

Tårarna bara rann. Jag satt där på läktaren med Boltics ordförande och jag började gråta. Boltic var sådana favoriter och så spöade vi dem. Jag blev ju till och med årets ledare det året. Det var en fantastisk känsla.